Jag behöver definitivt begränsningar. Ett tema eller en deadline. Och en sträng to do-lista.

Du har så rätt. Jag skriver inga texter och på jobbet finns inga deadlines (matbutik), men i livet överlag blir jag stirrig när oändlighet av möjligheter breder ut sig. Som att utbilda sig. Jag hann aldrig med det eftersom jag fick barn tidigt och ville att de skulle bli större förrän jag börjar studera. Nåja, nu är de större, 9 och 11, men nu vet jag inte vad jag vill studera till eftersom möjligheterna är så himla många (och "du kan bli vad du vill"). Distans, halvdistans, heltidsstudier, nätstudier...Är bra på lite allt möjligt, men inte riktigt lysande i nåt speciellt ämne. Nu har jag iaf bestämt mig för en utbildning, som dessutom råkar ligga nära och som jag har nytta av, men vägen dit var alltför lång.
Ja, jag säger åt mina barn att de kan bli vad de vill, men jag tänker poängtera vad de är bra på och peppa dem att satsa åt det hållet. Så mycket som man har irrat själv.
Ja, vi behöver ha ett tema i våra liv. Vi får känna oss lika omoderna. Glad att nån tar upp det här ämnet för man känner sig lite, nej mycket, äldre generationen.

Jag känner igen mig i det du skriver, det kändes skönt att du satte ord på det jag så ofta känner men inte riktigt kan definiera. Nu ska jag fundera vidare på detta. Tack!

Jag tycker om när jag vet vad som förväntas av mig. På jobbet vet jag det. Men lite frihet är nog också skönt, att vara bara hemma med 2 små barn tog nästan knäcken på mig. Speciellt när jag inte kunde be om hjälp fastän jag inte höll på att orka. Men jag har blivit lite bättre på just att be om hjälp.

Ibland tycker jag att jag skriver mina bästa, mest spännande och originella texter när jag på nån kurs, som ledare eller deltagare, skriver tiominuterstexter utgående från nån prompt.
Gränser är ibland mer befriande än instängande när det gäller kreativitet.

Instämmer till hundra procent. Det är först nu som jag inser att min chefs löfte om att "du får skapa ditt eget jobb" egentligen var en förbannelse. Dessutom tillade hon att de har skyhöga förväntningar på mig. Taskigt, tycker jag. Det känns som att jag underpresterar hela tiden. Det bästa vore att ha tydliga arbetsuppgifter - med lagom mycket utrymme för kreativitet.

Jag kan försöka!

Så där, bloggat om det nu!

Mitt i prick på hur jag alltid känner mej! tack för att jag fick ord på det. Brukar känna mej snurrig då de finns så mycke man kan och vill göra så att jag inte får nån ordning på allt. Borde vara mer organiserad

Hej igen! Appropå det du skrev om begränsningar så har jag nämnt dig i min blogg. Säg till om du av någon anledning inte vill bli nämnd.

Ramar ÄR bra! Bäst blir det när man själv får välja vilka ramar man låter sig begränsas av och kan strunta i sådana ramar andra hänger runt halsen på en. Det där med skrivövningar håller jag med om, det är så enormt mycket enklare att komma igång om man har något konkret mål att jobba mot (mer än "en bok" då alltså, hehe)