Jag åt aldrig medicin mot min depression.

Möten med läkarna kom att utforma sig till övertalning från deras sida och velande från min.

Jag är ingen motståndare till antidepressiva läkemedel. Jag vet att många upplever sig hjälpta. Men av olika orsaker ville jag prata igenom vad det innebär innan jag började själv. Och ingen läkare som ansåg att jag skulle börja ville eller hade tid för ett sådant samtal.

Hon som slutligen skrev ut receptet träffade mig tjugo minuter. Efter tio minuter hade jag receptet i hand. Senare fick jag veta att FPA kräver att ett sådant recept skrivs ut för att godkänna längre sjukskrivningar.

Senare fick jag också veta att FPA kan kontrollera om man löst ut receptet på apoteket. Har man det inte, som i mitt fall, kan FPA använda det mot en med argumentet ”Du har inte löst ut medicinen, alltså mår du bra”.

Jag mådde inte bra. Jag satt i min soffa i sju månader och grät. Men jag kunde inte förmå mig äta antidepressiva innan jag pratat igenom det ordentligt. Och det tog tre månaders kötid innan jag fick en terapeut. (Vad terapeuten sa? Spola ner tabletterna.)

FPA kräver alltså att man ska äta antidepressiva läkemedel vid längre sjukskrivningar av min sort. Samtidigt blir återfallen allt fler och människor vittnar om aggressionsutbrott och djupare depressioner.

Är det klokt? Nej.

Men jag var mycket ensam i mina tvivel.

Eller så här är det:
Alla läkare jag träffat försökte övertala mig.
Alla psykologer jag träffat ansåg att det skrivs ut alldeles för mycket antidepressiva läkemedel.

Jag tänkte så här:

Så länge jag kan sköta om mina barn tänker jag inte äta medicin.
Jag ville inte äta piller för att snabbare återvända till mitt jobb. Det kändes kortsiktigt.

I djupet av mig själv visste jag att depressionen var något jag måste gå igenom, utan medicin. Hade jag inte kunnat ta hand om mina barn hade jag ändå börjat medicinera. Där gick min gräns.

Alla ska ha en egen gräns.
Det ska inte vara läkarens gräns eller FPA:s gräns.

Och man måste erbjudas samtal för att hitta sin gräns.

Jag anser att antidepressiva läkemedel inte ska få skrivas ut utan tre uppföljande samtal men en terapeut - inte en läkare. Det är förstås mycket dyrare än det nuvarande systemet där läkare, vilken som helst, kan lägga ett recept i handen på en och inbilla sig själv, patienten och systemet att allt är bra.

Långsiktigt skulle det förmodligen bli billigare.
Antidepressiva läkemedel ska inte skrivas ut utan krav på terapi.
Och behöver man inte prata, utan bara äta medicin för att få upp de rätta balanserna i hjärnan, lär man märka det efter tre samtal.

Då jag var frisk igen (nåja) och på nytt träffade läkaren som skrivit ut recepten var hon nöjd. Nu hade jag börjat i terapi ”och forskning har ju visat att terapi kan ge samma effekt som läkemedel”.

Det sa hon nu ja, när jag var frisk och med stora tvivel slängt hennes recept.

Inget särskilt alls med de här kakorna, inget alls faktiskt. Men de är goda och enkla att göra. Det tycker jag räcker ganska långt.

 

Chocolate chip cookies

100 g mjukt smör
2 dl muscovadosocker
1 ägg
100 g vit choklad
50 g mörk choklad
2 dl havregryn
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 dl russin eller andra torkade bär

 

Hacka chokladen grovt.
Lägg ett bakplåtspapper på en plåt.

Blanda alla ingredienser i en skål. Det går bra med händerna.
Gör cirka 20 platta bollar som du lägger ut på bakplåtspappret.
Sätt plåten i kylen en timme (man kan hoppa över det här momentet tror jag).

Sätt ugnen på 200 grader.
Grädda kakorna cirka 10 minuter.

Vi missade bussen till Kapellskär och färjan med fem minuter.

Vi är tvungna att sova en natt på hotell i Stockholm.

Äsch då.

Rådet om att sitta i ett badkar och hitta sig själv återkom.
Jag insåg ganska snabbt att badkaret inte funkar för mig.
Men jag började fundera på vad mitt symboliska badkar var.

Jag kom på två platser: i kyrkan och i bastun.
Det är de enda platserna i världen där jag inte känner några krav.

Jag insåg att jag måste börja vistas mer i de miljöerna: kyrka och bastu.
Att vistas i en kravlös omgivning var något jag längtade efter.

Så jag satt i bastun.
Så jag satt i kyrkan.
Jag sjöng inga psalmer, jag läste inte med i bönerna, jag gick inte upp i nattvarden.
Jag bara satt.
Kravlöst.

(Efter en månad mejlade prästen mig. Kunde jag tänka mig att ansvara för en bönegrupp, nu då jag börjat synas i sammanhanget så att säga? Jag sa nej.)

Det här är riktigt saftiga muffins som är perfekta att ta med på utflykt.

Äppelmuffins med inbyggd vaniljsås

150 g mjukt smör
2,5 dl socker
2 ägg
2 dl vetemjöl
ett grovrivet äppel
0,5 dl äppeljuice eller mjölk
1 tsk bakpulver
2 tsk kanel
ovanpå:
1 påse vaniljsås
2 dl mjölk
1 dl turkisk yoghurt

 

Sätt ugnen på 175 grader.
Blanda vaniljsåsen med mjölk och yoghurt. Låt stå.
Rada ut cirka 7 muffinsformar.
Skala och riv äpplet.

Vispa smör och socker.
Tillsätt äggen och vispa smeten jämn.
Tillsätt övriga ingredienser och rör om riktigt ordentligt.

Klicka ut smeten i formarna.
Sätt en rejäl klick vaniljsås överst i varje form.

Grädda i mittersta delen av ugnen cirka 10 minuter.

Jag hade önskat att jag inte behövt skriva ett kapitel om FPA. Jag hade verkligen önskat det. Min grundinställning är att det finska sjukvårdssystemet är fantastiskt.
Men.

Problemen började då jag syntes i tv.
Jo det är sant.

I april förra året bandades fem bakprogram in med mig i mitt kök. De sändes under hösten i FST och i åländsk lokal-tv.

I oktober fick jag ett brev av FPA där det stod att jag inte beviljas mer stöd innan jag förklarat hur det kommer sig att jag synts i lokal och nationell tv.

Det kändes otäckt, särskilt som de bad om min journal. Någon (brevet var inte undertecknat) hade sett mig på tv och någon hade tänkt ”nejmen, är det inte hennes sjukförsäkring jag just behandlade?”.

Samma någon som såg mig på tv skulle nu läsa min journal där det i utelämnande ordalag stod exakt hur jag mådde. Mitt offentliga jag och mitt mest privata blandades ihop på ett mycket obehagligt sätt.

Som min man sa: om samhället är så litet att ansökningar kopplas ihop med tv-program, borde samhället också vara så litet att FPA ringer innan de drar in stödet.

De ringde inte utan drog in min inkomst en månad innan jul.

Det var inte tekniskt svårt för mig att bevisa att programmen bandades in ett halvt år innan sändning. Jag fick mina pengar. Men det tog mycket, mycket energi och många timmar på soffan.

I mitten av november blev jag sjukskriven till sista januari. En psykiatrisk överläkare som träffade mig intygade att jag inte var arbetsför innan dess.

Jag skickade in intyget, men fick svar att FPA:s läkare, som aldrig träffat mig, bestämt att jag var arbetsför redan den 17 december. FPA halverade min sjukledighet, utan att ha träffat mig och utan att ge en förklaring.

Det var någonstans då jag bröt ihop och inte längre klarade av att ha kontakt med FPA. En vecka innan FPA ansett mig vara arbetsför ringde jag aktut till psyk efter att ha gråtit ett dygn.

Jag ringde, trots allt, till FPA, men kom förstås bara till en växel i Helsingfors. En ung tjej läste innantill på knagglig svenska samma papper som jag fått hemskickat. Mitt enda alternativ var att överklaga beslutet sa hon.

Jag frågade vad jag rimligen ska kunna skriva som bevisar att jag är arbetsoförmågon då FPA inte låtit övertyga sig av en överläkare i psykiatri. Och om jag lyckades formulera mig så att jag övertygade dem  - var inte det beviset på att jag var frisk?

Hon kunde inte svara.

Jag grät. Ni måste komma ihåg att allt det här hände medan jag fortfarande var både deprimerad och utbränd, jag klarade inte av att hämta mitt barn från dagis och sov två timmar varje eftermiddag. Jag ville inte vara sjuk, men var tvungen att bevisa det med krafter jag inte hade.

Det var då FPA:s mänskliga sida visade sig. Kvinnan som handlagt mitt ärende i Mariehamn ringde, nästan bad om ursäkt för att jag kommit i kläm så ofta. Hon sa att hon ska samla ihop alla papper som behövdes, jag behövde inte göra mer. Mitt ärende skulle tas upp igen.

Och jag gjorde inget mer.

Tre veckor senare ringde min handläggare igen. Hon fick prata med min man, den lilla energi jag lyckats samla ihop klarade jag inte av att ge åt FPA. Mitt ärende hade tagits upp på nytt men underkänts igen, eftersom den journal handläggaren fått tag i var den samma som senast.

Handläggaren har vänt på alla stenar och hittat en väg: min enda chans var att få ett andra utlåtande av en utomstående psykiatriker. En sådan var bokad i början av februari. FPA betalade besöket.

Vi måste stanna upp och reflektera över det absurda:

I november gör en psykiatriker som träffar mig bedömningen att jag ska vara sjukskriven till sista januari.
FPA:s läkare halverar den sjukledigheten, utan att ha träffat mig.
I slutet av januari tror FPA fortfarande mer på sin egen bedömning baserat på - ja, vaddå? Inbesparingskrav? - än på psykiatrikerns intyg.
Däremot accepterar FPA ett andra utlåtande som de betalar.
I början av februari, då jag börjat jobba, ska jag träffa en psykiatriker och intyga honom att jag inte var arbetsför i mitten av december.

 

Två psykologer har hjälpt mig då jag ringt och bett om journaler och intyg. FPA:s läkare har två gånger underkänt min ansökan. FPA:s handläggare har jobbat för att samla ihop papper och kontakta mig och rätt instanser. En utomstående psykiatriker betald av FPA träffade mig en timme.

Och jag tänker: hade det inte varit billigare för staten att från början betala mig de 1700 euro det handlade om?

 

Så här efteråt har jag funderat mycket på vad som kunde ha gjorts bättre från FPA:s sida och kommit fram till två saker:

1) Alla papper som skickas till klienten borde vara undertecknat av en handläggare som också är kontaktbar efteråt för att svara på frågor. Det är hopplöst att bara få kontakt med en växel då man gråter och inte begriper någonting, särskilt då ens pengar dras in utan förklaring.

2) Som klient borde det vara okej att en assistent som har hand om kontakten till FPA. Min handläggare accepterade att det var min man som pratade med henne, egentligen går det inte till så. Men som utmattningsdeprimerad var det inte möjligt för mig att föra min egen tala, inte heller att ta in den information som gavs mig.

Ska måla om en liten toalett. Väggarna alltså.

Ni som kan färg: vad ska den målas i? Jag vill ha något roligt, klatschigt, aha-igt, samtidigt måste det vara en ganska ljus färg eftersom toaletten är liten och fönsterlös. Turkos och blått är uteslutet. De färgerna har alla andra rum.

Den som kläcker rätt färg får reklamutrymme på dassväggen.

 

När borde jag ha reagerat? Vilka var varningssignalerna?

För det första: jag hade ingen chans.
En del av symptomen på utmattning är dåligt omdöme.
Oddsen på att man ska reagera är inte på den utmattades sida.

Symptomen stod skrivna i rött på alla väggar jag smällde i, men jag tyckte att allt var toppen.
Ändå tills det inte var toppen längre.

Jag anklagar alltså inte mig själv för att jag inte saktade in tidigare. Men jag förundras över att jag faktiskt tyckte att allt var så bra. Hela. Jävla. Tiden.

Här är några av mina symptom, uppräknade utan inbördes ordning. Det här reagerar jag på nästa gång.

Fyll i med era i kommentarsfälten.

Jag åt två huvudvärskstabletter fem gånger om dagen i ett år. Dels för att jag hade huvudvärk, dels för att tabletterna på något sätt dämpade smärtan som var obestämbar men konstant.

Ett år innan fallet slutade jag läsa nya böcker. Jag, litteraturvetaren, läste bara ungdomsböcker och böcker jag redan läst. Helst ungdomsböcker jag redan läst. Också då reste jag mig alltid, jag kunde inte sitta still och inte koncentrera mig långa stunder.

På jobbet hoppade jag från ett projekt till ett annat. Skrev en mening, kollade ett varv på internet, skrev två meningar, kollade nya bloggare. Aldrig stilla, alltid vidare. Utan att få något gjort.

Ett halvår innan raset snurrade ett mantra upp i mitt huvud: "tänk om jag inte orkar, vad händer om jag inte orkar, jag måste orka, tänk om jag inte orkar". Jag minns att jag stod vid min cykel ute på gården och skulle till jobbet. Mantrat snurrade i huvudet och jag var så trött att det kändes som om jag stod i ett ihoptryckt rum. Sen cyklade jag till jobbet.

Jag var alltid arg. Jag brusade upp för de obetydligaste saker. Jag insåg själv att det var märkligt, men det hindrade inte attackerna som liksom vällde fram.

En morgon, precis innan jag vaknade, drömde jag att jag svimmade. I drömmen var det skönt att svimma, jag tänkte ”åh, äntligen får jag vila”.
Sen vaknade jag och var arg.
Sen grät jag.

Lusten, glädjen, intresset och ivern var försvunna. Jag gjorde saker utan inre driv. Också känslor av tristess och monotomi försvann, och eftersom jag inte kände något jobbade jag hårdare och hårdare.

Allt som brukade vara roligt slutade vara roligt. Det gjorde ofrånkomligen att mina normala glädejämnen också försvann och jag fick ett tråkigare liv, helt förutom det faktum att jag var deprimerad. Depression är inte i första hand avsaknad av glädje utan, som jag läste i den här boken, avsaknad av inre driv.

Då jag skulle resa mig upp ur soffan, kanske bara för att koka en kopp kaffe, eller över huvudtaget röra mig, räknade jag högt ” ett två tre”. På tre steg jag upp. Det började som en halvkul sak, men faktum var att om jag inte räknade in mig med en peppramsa hittade jag inte krafter och fokus för att stiga upp.

Filtret försvann, det filter som alla människor behöver för att kunna leva i sin värld samtidigt som barn svälter, misshandlas och mördas. Det filter som en mamma behöver för att hantera sina barns existens och därmed dödlighet försvann också.

Jag slutade läsa kvällstidningar, böcker med barn som lider (förbluffande många) och kunde inte resa bort från mina egna barn eller låta dem resa någonstans utan mig. Allt farligt i världen kunde hända och det kunde jag inte hantera.

Jag sökte läkarhjälp för allvarlig allergi våren innan sommaren då jag rasade. Jag hade andningssvårigheter och hjärtklappning. Testerna visade inget särskilt, allergisk ja, men inte så nerslagen.

En eftermiddag låg jag klubbad i soffan. Jag klarade knappt av att gå på toaletten.
Allergi, sa jag.

Vi brukar skriva julbrev.
Sånadär informativa, lite präktiga saker som berättar om det gångna året. I julas skickade vi inte sådana eftersom året inte gick att formulera.

För mig hade det funnits två berättelser, båda lika sanna:

2012: Jag gav ut en kokbok, jag hade ett matlagningsprogram på tv, jag vann Solveig von Schoultz-tävlingen.

2012: Jag hade ångestattacker, jag var djupt deprimerad, jag sov 14 timmar i dygnet.

Det svåraste för mig har varit att förstå att båda versionerna är lika sanna.

Den positiva delen är ingen lögn eller ens en yta. Det var ett bra år.
Den besvärliga delen är ingen underdrift. Det var ett skitår.
Också.

Det kan vara både och. Inget är mer sant än det andra.
Alla dagar var inte bra. Alla dagar var inte dåliga.
Närmare sanningen kommer jag inte.

(Men jag sörjer lite grann att jag mådde så dåligt förra året att jag inte hade kontakt med mina känslor. Jag kände aldrig riktig glädje då det roliga hände, och det var ju slöseri på bra saker att vara glad över.)

Urväntad är ett utmärkt åländskt ord som betyder att man väntat och väntat och väntat på något alldeles för länge.

Jag fick min första ångestattack en kväll på stugan. Då visste jag inte vad det var. Det finns en anledning till att det heter just ”attack”.

Jag hade tagit en promenad och var svettig. Beslutet huruvida jag skulle duscha eller ta en simtur förorsakade den första ångesattacken. Beslutet var för stort för att jag i mitt utmattade tillstånd skulle klara av det.

Ångest upplevs säkert olika av olika människor. För mig är ångest en mycket hastigt påkommen känsla som är så stark att den bokstavligen slår ner mig. Känslan är så smärtsam att jag måste sitta eller ligga och hålla om mig själv.

Min ångest är kall. Jag fryser så jag skakar och är på alla sätt handlingsförlamad i båda tanke och handlingar. Jag fryser i själen och måste hålla om mig själv för att inte upplösas.

Den första tiden kunde ångestattackerna utlösas av egentligen vad som helst. Jag var helt i dess våld och det tog tid innan jag ens förstod vad det var jag upplevde.

Så slängde en terapeut ur sig, som om det var middagstips hon pratade om (det var en urusel terapeut*), att ångest ”ju bara är kroppens sätt att reagera på alltför många känslor på en gång”.

Det var det enda vettiga den terapeuten sa och den kunskapen hjälpte mig.

Jag lärde mig småningom känna igen då en ångestattack var på gång. Då satte jag mig ner, virade in mig i en filt och väntade. Då ångesten kom red jag på den istället för att den slog ner mig. Jag sökte upp känsla efter känsla och noterade att den fanns i härvan.

Lite skam, lite rädsla, lite förvirring, lite ilska, lite glädje.
Jaha.

På det sättet lärde jag mig ta kontrollen över ångesten.  Jag identifierade känslorna som befann sig i ångesthärvan en efter en och satte dem på sorterat-mappen. Jag påstår inte att det var lätt, men det var inte omöjligt heller.

Och så småningom avtog attackerna.

* Med urusel terapeut menar jag en som blandade ihop mig med andra patienter och som föredrog att prata om sina egna problem framom att lyssna på mina.

Jag älskar enkäter. ÄLSKAR. Få saker gör mig så glad som vetskapen om att världen går att kategorisera enligt "håller med", "håller delvis med", "håller inte med".

Därför är jag fortfarande lite hög efter att en dam ringde i onsdags och frågade mig om min uppfattning angående mutor och korruption.

Ett kryss för inkomst, ett kryss för om jag mutat någon den senaste veckan, ett kryss för vilket parti jag röstar på och ett kryss om jag skulle rösta på samma parti om det uppdagades en mutskandal i det partiet.

Den här veckan finns det tydligen ingen ände på min fröjd. Igår skickade Svenska folkskolans vänner också en enkät till mig. Och livet blir gripbart under ytterligare några minuter.

Så hur ska man bete sig om man plötsligt har en vän som inte orkar längre? Jag är ingen expert, men jag har ju erfarenhet av att vara den ihopbrutna vännen.

Då ni läser det här ska ni minnas att jag utgår från mig själv: en från början ganska asocial person.

Det var förväntningar jag inte klarade av. Framför allt var det andra människors förväntningar som gav mig ångest.

De jag klarade av att hålla kontakt med under den här perioden var de som inte ställde några krav. En vän satt med mig i en kall park och åt lunchssallad för att jag inte klarade av att gå på restaurang.

En annan vän var lika knäpp som jag. Vi visste båda två att vi med en kvarts varsel och utan förklaringar kunde ställa in planerade träffar. Det gav mig tryggheten att överhuvudtaget boka in träffarna då jag visste att jag kunde noja ur.

Det är inte lätt att vara vän till någon som är utbränd.
Bo Kaspers Orkester sjunger ”om du orkar, går jag med dig”.
Så är det.
Det krävs en viss styrka också att låta någon gå bredvid en och bli ens stöd och den styrkan hade jag inte.

Någon mejlade och frågade ”vad kan jag göra för att hjälpa”.
Till och med den frågan blev för tung och jag svarade aldrig.

Jag vet vad jag skulle ha velat svara: ”låt mig vara ifred. Jag kommer tillbaka inom sinom tid. Vänta på mig, men låt mig vara ifred”. Är man inte beredd på det svaret ska man inte vara vän till en utbränd.

Det är ett förtroende att låta någon hjälpa, och förtroenden kan man inte tvinga fram. Man kan inte förvänta sig att jag ska ha kapaciteten att visa min svagaste sida, den som var ny till och med för mig, för var och en.

Jag hade mycket hjälp av var mina barndomsvänner i Österbotten.

Det räckte med att de ibland skickade mess ”jag tänker på dig”.
Avståndet gjorde nog sitt till. De krävde aldrig träffar och pratstunder, det var logistiskt omöjligt. Jag fick bryta ihop i mitt soffhörn och messade ibland ”idag är det skit. Tänk på mig”. Och jag visste att de skulle tänka på mig. Det räckte långt.

Jag hade också hjälp av en kollega som skickade små mejl med intetsägande upplysninger.
”Bakelserna på Viking Line ser konstiga ut.”
”Herregud så det snöar.”
Det fanns inget i hennes mejl som förväntade ett svar. Det var bara en påminnelse om att hon fanns där och att hon tänkte på mig.

Andra visste jag att fanns i bakgrunden, de väntade på mig, har jag insett nu. Och det är jag så glad över.

De som trängde sig på för tidigt eller för kraftigt stängde jag ute. Helt sonika.
Jag orkade inte lyssna på deras floskler och bekräfta deras hjälpförsök.

Jag har bara ett enda råd jag kan ge till er som undrar hur ni ska bete er: hör av er med intetsägande småprat utan krav på motreaktion. Tvinga er inte på.

För ni vill väl hjälpa utan att bli bekräftade själva?

Nu vet jag att ni är ganska många som har haft det som jag. Hjälp alla som inte vet hur de ska bete sig, låt oss göra en lista: hur ska man behandla en utmattad och deprimerad vän?