Om du hör något i luften som surrar är det bara vi som äter tårta.
Grattis!

Rulltårtetårta

Gör valfri rulltårta (eller köp). För att fylla en form med 24 centimeter i diameter behövs två rulltårtor. Jag gjorde två klassiska rulltårtor av sockerkakssmet som jag fyllde med blåbärssylt respektive hallonsylt.

Täck en form med plastfilm.Använd en form med avtagbar botten och använd inte bottnen. Lägg formen på det fat tårtan ska serveras.

Skiva rulltårtan i skivor och lägg skivorna liggande platta i formen. De ska ligga tätt, utan luft emellan, så man får trycka och puffa en del.

Lägg eventuellt formen i kylen över natten.Om man ska äta den direkt behövs ingen plastfilm.

Lossa plastfilmen från kakan.

Vispa 4 dl grädde och bred eller spritsa ovanpå och runt tårtan.

 

För några veckor sedan gjorde jag en matruta med barntema för Nya Åland. Hela temat började egentligen i idén om en sockerkaka med o'boy. Kan det finnas något mer barnanpassat?

O’boysockerkaka

2 ägg

1 dl socker

50 g smör

2½ dl vetemjöl

1 dl o’boy

2 tsk bakpulver

1 dl hett vatten

 

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa en form.

Smält smöret och koka upp vattnet.

Vispa ägg och socker riktigt vitt och pösigt. Tillsätt övriga ingredienser och avsluta med det heta vattnet.

Häll smeten i formen och grädda cirka 25 minuter.

I mars kommer Sött och nött ut. Statusen just nu är att Ea Söderberg som layoutar boken jobbar med att få bild och text att funka ihop. Med jämna mellanrum skickar hon en version att korrläsa och kommentera. Hon gör ett helt fantastiskt jobb. Jag blir alldeles till mig i trasorna varje gång jag ser vad hon åstadkommit.

Förra veckan fotade Jonas en hög loppisfat som ska pryda sidorna, den här veckan fick jag det underskrivna kontraktet och jag klurar på vilka mat-tidningar som ska få ett recensionsex av boken.

Småningom närmar sig den stunden då det inte går att korrläsa mer. Boken blir klar. Det gör mig nervös och förväntansfull. Mest nervös. Nej, mest förväntansfull....förväntansnervös.



Fast de flesta stunder är allt som vanligt. Som nu till exempel. Jag kokar marmeladgodis och har Lars Winnerbäcks "Om du lämnade mig nu" på repeat.

Den här blåbärskladdkakan var också mycket god, vill jag minnas. Fantastiskt god till och med. Synd bara att jag inte skrev upp receptet direkt. Nu går den kakan aldrig att återupprepa.

Ett idogt plöjande av Grey's Anatomy har inspirerat till muffins med injicerad sylt.

Bananmuffins med sylt

100 g mjukt smör

½ dl råsocker

1 banan

½ dl havregryn

1 dl vetemjöl

1 ägg

1 tsk bakpulver

dessutom:

½ dl blåbärssylt

glasyr:

1 dl philadelphiost

½ dl florsocker

2 msk blåbärssylt

25 g mjukt smör

 

Sätt ugnen på 200 grader. Rada ut sex muffinsformar eller smörj en muffinsplåt.

Mosa bananen med en gaffel på en tallrik.

Vispa ihop socker och smör. Tillsätt övriga ingredienser och rör så allt blandas.

Klicka ut smeten i formarna och grädda cirka 10 minuter. Låt svalna.

Lägg blåbärssylten i en sprits med rak tyll (munstyck). Tryck ner tyllen till mitten av varje muffins och fyll med blåbärssylt.

Vispa ihop alla ingredienser till glasyren. Bred eller spritsa ut på varje muffins.

 

 

 

Här om dagen bakade jag helt och hållet ekologiskt bröd. Den främsta orsaken till att jag inte gjort det tidigare var att jag helt enkelt inte haft råd. Prisskillnaden mellan mjölen är enorm. Nåja, det var dagen efter lön och jag slog på stort.



Jag blev mycket förvånad, jag trodde inte att skillnaden i konsistens och framför allt doft skulle vara så stor.

Degen! Degen kunde man skriva dikter om. Den var smidig, porös och doftade friskt av färskt bröd innan brödet ens var gräddat. Att baka ekologiskt var närapå en erotisk upplevelse, sinnligheten var så mycket mer påtaglig då råvarorna var av hög kvalitet.

Smaken kan jag förstås inte uttala mig om. Men upplevelsen att baka ekologiskt kommer jag definitivt att unna mig fler gånger.

När Fredrik ser på På spåret brukar jag baka. Till exempel de här.

Kladdkaka med blåbär och vitchokladglasyr

200 g smör

6 ägg

5 dl socker

2 dl kakao

3 dl vetemjöl

2 dl blåbär (frysta)

glasyr:

200 g philadelphiaost

200 g vitchoklad

1 dl blåbär (frysta)

 

Sätt ugnen på 175 grader. Lägg ett bakplåtspapper i en djup form, ungefär i storleken av ett A4-ark.

Smält smöret.

Börja med glasyren: smält chokladen och rör ihop den med osten.

Gör därefter kakan: Rör ihop ägg och socker. Tillsätt övriga ingredienser, inklusive det smälta smöret.  Avsluta med blåbären. Häll smeten i formen. Bred ut glasyren ovanpå, tryck gärna ner den i smeten lite. Tryck ner blåbären överst.

Grädda cirka en halvtimme, mitten ska vara lite skakig.

Jag gillar inte alls att världen ligger öppen och att man har alla möjligheter i universum. Jag blir bara förvirrad av att valen är oändliga. Jag jobbar bäst då jag har begränsningar, gärna så tajta som möjligt. Då blir utmaningen att hitta mig själv i begränsningen, inte att hitta hela världen i mig själv.

Därför brukar jag till alla Nya Ålands matrutor bestämma ett tema. Därför trivs jag inte som allmänreporter men nog som kulturredaktör. Därför gillar jag att bo i en småstad. Därför är den här bloggen en temablogg.

Jag känner mig hopplöst omodern i det här synsättet. Det känns som att vår generation ska gilla oändligheter och risker. Berätta, hur jobbar ni bäst?

Jag har alltmer börjar uppskatta honung i bakverk. Pirkka har en mycket flytande variant som är enkel att använda utan att den klumpar sig.

Morotsmuffins med honung

2 ägg

2 dl flytande honung

3½ dl vetemjöl

2 dl finriven morot (cirka en stor)

1 tsk bakpulver

100 g smält smör

½ dl mjölk

glasyr:

2 dl mascarponeost

1 dl flytande honung

Sätt ugnen på 200 grader. Smöra och bröa en muffinsplåt eller rada ut cirka 10 muffinsformar på en plåt.

Smält smöret. Skala och riv moroten.

Vispa ihop ägg och honung. Tillsätt övriga ingredienser och klicka ut smeten i formarna. Grädda cirka 10 minuter.

Låt muffinsen svalna.

Vispa ihop ingredienserna till glasyren och bred eller spritsa över muffinsen.

Jag är, som sagt, glutenintolerant. Det är som det är. Men ibland saknar jag möjligheten till smakminnen.

Ni vet. Den där mjuka pepparkakan som farmor alltid köpte och som vi åt i bersån bakom huset. Den torra bullskiva som vankades på alla formella bjudningar då jag växte upp. Mariekexen som vi åt på stranden.

Skulle jag få känna smaken av dem igen skulle antagligen minnena explodera. Och det är lite sorgligt att jag inte har den möjligheten.



* På ett, givetvis, icke kannibalistiskt sätt.